REDERIER

Ångfartyg ger Trelleborgs redare nya möjligheter

Segel i all ära men på 1870-talet var ångmaskindrivna propellerfartyg en innovation som spred sig över världen. Även om maskinstyrkan var blygsam, kunde man ändå utrusta fartygen med en skonertrigg att hjälpa till med om ångan skulle svikta.

De tre köpmännen och spannmålshandlarna Frans Malmros, Carl Smith och Johan A.Kock bildade tillsammans med andra aktieägare den 4 juli 1870 Trelleborgs Ångfartygs Aktiebolag.

500 aktier a 200 Rdr gav aktiekapitalet 112.000 Rdr och för detta belopp köpte man ett nybygge vid Lindholmens Mek. Verkstad i Göteborg. Fartyget var på 650 tondw och kunde lasta 5.000 tunnor spannmål och döptes till "CorfitzBeck-Friis" till ära åt Hamnbyggnadsbolagets initiativtagare.

Fartyget levererades 1 mars 1871 och kom att bli den grundpelare hela rederiet byggdes på och gav varje år överskott i rikligt mått tills hon 1915 såldes för 130.000kr.

Året efter, 1872, ville man beställa ett nytt fartyg och för att sprida riskerna bildade man ett nytt bolag för detta fartyg, Trelleborgs Ångfartygs Nya Aktiebolag. Lindhomens Mek. Verkstad levererade även detta fartyg som döptes till "Trelleborg" och var i princip ett systerfartyg, 165 fot långt, 25 fot brett och med en ångmaskin som  utvecklade 45 Hkr.

Under 1870–1880 talet tillfördes rederiet 2 andra nybyggen,"Castor" 1875 och "Pollux" 1883, men man köpte också den begagnade "Gustaf Tillberg" 1872.

De tidiga ångfartygen var byggda i järn men 1890 beslöt rederiet att från Kockums Mekaniska Verkstad i Malmö beställa ett fartyg byggt i stål. Det var ett mycket modernt fartyg, döpt till "Frans", om 900 ton dw, 175 fot långt, 26½ fot brett och med en ny trippelångmaskin på 100 Hkr. Fartyget var utrustat med ångvinschar och hade bågljuslampor monterade på masterna. Första resan gick till Trelleborg där hon visades vid en mottagning ombord, om vilken man pratade om under många år framöver.

Rederiets fartyg hade sysselsatts i s.k. tradfart, varhelst en frakt fanns, men på 1890-talet fick speditörer och agenter inflytande och linjesjöfarten utvecklades.

År 1895 annonserade rederiet att man öppnar en tidtabellslagd linje mellan Hamburg och svenska syd- och östkusthamnar.

Efter "Kielkanalens" öppnande i juni 1895 blev det rederiets viktigaste linje och sysselsatte flera av fartygen. År 1897 öppnade man ännu en linje mellan Antwerpen och Sverige, som också blev mycket lyckad.

Linjesjöfart, som egentligen utvecklats till dagens containersjöfart, var därefter rederiets tydliga kännetecken, vare sig det gällde fruktbåtarna eller kylfartygens rundresor från USA:s östkust till Australien och vidare till Japan eller de långa kontrakten på oljetransporter.

Under grosshandlare Frans Malmros ledarskap utökades rederiet med flera fartyg från andrahandsmarknaden och 1904 beslöt man att alla fartygen skulle ingå i ett rederi, Trelleborgs Ångfartygs Aktiebolag. Ett svart T i ett vitt band på skorstenen bibehölls till 1968 då det byttes mot ett grönt M och rederiets namn ändrades till Malmros Rederi AB.

Rederiets grundare och huvudredare grosshandlare Frans Malmros dog 1904 och ledningen övertogs av sonen vice häradshövdingen Frans Malmros. Han lyckades lotsa rederiet genom första världskriget och när priserna 1915 på tonnage steg kraftigt fick han styrelsen med på att sälja åtta av fartygen med mycket god förtjänst, för att sedan avvakta bättre konjunkturer när freden väl kom.

Rederiet var förmodligen under sina sista 50 år mest känt för sina stora tank- och OBO-fartyg (olja-bulk-malm). Vid mitten av 1920-talet blev olja ett allt mer eftertraktat drivmedel. Stora oljebolag bildades och när sammarbetsförslag kom beslöt rederiet att satsa på att transportera olja i stora tankfartyg.

Vid Kockums varv i Malmö beställdes 1928 två för sin tid mycket stora och tekniskt väl utrustade fartyg, "Castor" och "Pollux", om 13.500 tondw, vilka blev upptakten till en hel flotta.

Fartyg för kylda transporter blev också efter 1950 ett kännetecken för rederiet, både vad det gällde olika sorters livsmedel såväl som flytande petroleum gas.

Några andra rederier i Trelleborg

De stora framgångarna under sista hälften av 1800-talet för Trelleborgs Ångfartygs Aktiebolag lockade även andra affärsmän att engagera sig i rederibranschen.

Gösta Österberg övergav segelfartygen och startade den 13 januari 1906 tillsammans med riksdagsman Nils Andersson, bokhållare Nils Christensson och skeppshandlare J. Pettersson Rederiaktiebolaget Trelleborg. Senare samma år inköptes ångaren "Anine" om 1.900 ton dw som döptes om till "Sverige" och efter ett par år med god intjäning inköptes år 1909 ännu ett fartyg om 2.400 ton dw som fick namnet "Scania". Det gick lysande för det nya rederiet, men snart skulle en rad missöden inträffa, som naturligtvis blev mycket prövande för bolaget och dess aktieägare.

Den 3 december 1910 gick "Sverige" under med hela besättningen på 18 personer, varav flera var från Trelleborg. Men trots detta inköptes i april 1911 nytt fartyg om 3.000 ton dw som fick namnet "Svecia". Den 11 maj 1912 rammade en fransk ångare "Scania" i engelska kanalen, varvid hon sjönk men besättningen räddades. Oförtrutet köpte man några månader senare ett nytt fartyg om 2.800 ton dw, som fick namnet "Gothia".

Ytterligare ett fartyg om 1.150 ton dw inköptes 1913 och fick överta från den i engelska kanalen sänkta namnet "Scania". Rederiet drabbades under det första världskriget av några mycket svåra missöden. I det totala ubåtskriget torpederades "Svecia" 1915 strax norr om Scotland och gick under med man och allt.

Ännu ett fartyg som omdöptes till "Baltia" inköptes 1914, men två år senare 1916 minsprängdes hon i Nordsjön varvid en eldare omkom.

Efter dessa svåra olyckor beslöt aktieägarna att sälja rederiet och 1918 övertog Rederi AB Motala Ström verksamheten, men Gösta Österberg som tillsammans med skeppshandlare Pettersson drev Trelleborgs Dykeri- och Rederi AB, startade 1923 Rederi AB Scania.

Axel Christensen, tillsammans med flera affärsmän ville också bli egna redare och startade den 24 januari 1914 Rederi AB Östersjön. En ångare om 550 ton dw inköptes och fick namnet "Majfrid". Rederiet hade under sin tid ett flertal mindre ångare alla med namn som "Torfrid", "Solfrid", "Snöfrid", "Dagfrid" och "Helfrid". Efter 1946 drev man linjetrafik mellan Östersjöhamnar och Belgien samt Holland under namnet "Blue C Line".

I februari 1923 beslöt skeppsmäklare Sture Eruths tillsamman med några affärsmän att också gå in i branschen och startade Rederi AB Eruths. Ett par av rederiets fartyg gick mycket dramatiska öden till mötes. Ångaren "Bengt Sture" torpederades eller minsprängdes 1942 strax efter avgång från Danzig. Fartyget och besättningen förvann spårlöst och har aldrig återfunnits. Ännu ett fartyg, "Sten Sture", försvann med hela besättningen 1947, kanske efter minsprängning eller möjligen sabotage, kort tid efter avgång från Gdynia. Enligt uppgift har fartygsvraket återfunnits, men inte på den plats som sjöförklaringen en gång fastställde. Kanske kan olycksorsaken senare fastslås.